Fredag ❤️

Just nu är det såå mycket med salongen! Det känns som om jag inte kommit någonstans. Haha! Men det brukar ju vara så.

I morgon ska jag jobba på Uppsala Spa och det är kul men hade hellre jobbat med min salong, så jag får den färdig.

Är så trött så jag skulle kunna somna här och nu. Men jag ska mysa med min dotter och sedan ut med hunden. Sedan kan jag sova!

Men först läsa liiite ?

image

På söndag ska jag jobba med salongen. Fixa det sista i rummet. Och sedan börja göra iordning inför mingelkvällen, som är på måndagkväll ?

 

 

 

Förkyld

Såå typiskt att jag ska gå och bli förkyld nu! Nu när jag äntligen kommit igång med träningen igen. Och nu när det är sol ute… Och nu när… Ja, det är ju alltid ”typiskt” att bli förkyld..!

Jag får passa på att plugga produkter idag. Det blir bra det! Och göra en ansiktsbehandling på mig själv.

  
Behövligt… Jag är så slarvig nu för tiden. Tänk om jag skulle ta och leva som jag lär. Omg vilket bra och hälsosamt liv jag skulle ha då! Mina råd och tips är bra. Därför ger jag dem.

  Behöver…

Smaken har sakta börjat komma tillbaka. På gott och ont. Mest gott faktiskt! Roligare med smak men tråkigt att äta då man är sjuk. Gulletrollet är också sjuk…?

Synfel, felsyn, se, synas

Jag har alltid trott att jag har något fel i huvudet. (Jag har ju alltid fått höra det.)
Men när jag hela tiden går in i saker och har ont i ansikte och kropp. Typ alltid! Då blev jag rädd och tänkte att något verkligen är fel. Det var ingen som hittade något fel på mig. Har blivit röntgad flera gågner. Dock inte hjärnan men höfter, knän m.m..
Jag har tänkt att jag är väl trött då. För trött är jag ju alltid.

Har alltid haft utmärkt syn. Ja, när jag var yngre alltså. Jag har tänkt att det kan vara åldern, som smyger sig på och har använt läsglasögon. Men det är så jobbigt att låta ögonen ställa om sig hela tiden. Och jag mådde illa av det, blev yr.

För ca tvår år sedan beställde jag tid för synundersökning. Jag hade inga problem alls. Sa hon. Ok. Jag tänkte att det måste vara hjärnan då.

På jobbet var det väldigt ansträngande att ”glo” på kunderna och läsa på produkterna o.s.v.. Förra året beslutade jag mig för att boka tid igen. Jag var på Specsavers för några veckor sedan. Jag har synfel. Mycket översynt. Mer än vad som brukar komma med åldern. ”Du har sett dåligt väldigt länge.” Sa optikern. Jaha, det förklarar ju en hel del. T.ex. varför jag hela tiden går in i saker och varför jag blir helt trött i halva ansiktet. Tänk om värken i kroppen också försvinner nu! Hoppas ?

(Undrar vad det var för typ som undersökte mig förra gången. Då för några år sedan..?)

 
Igår hämtade jag ut mina glasögon.


 Idag börjar mitt liv med ?

Principer

Jag är verkligen dålig på det här med att blogga. Jag vet inte hur många bloggar jag har haft under åren. Många är det i alla fall… Men jag vill försöka använda bloggen som en dagbok och skriva ned allt som händer och inte händer. Och mina tankar såklart!

Jag har tänkt så mycket på min bransch. Jag är verkligen inte skapt för att vara i den. Jag älskar att ge behandlingar men allt runt omkring är så långt från mig man kan komma. Men jag börjar ändå tänka att jag nog måste lämna mina principer på hyllan då jag jobbar. Eller om jag öht ska vara i denna bransch.

Hudvård är inte ytligt. Men människorna i hudvårdsbranchen kan definitivt vara ytliga!
Jag vill jobba med hudvård för en friskare hud. Inte ”skönhetsvård” för en ”snyggare människa”. 
Men mina principer passar inte in och jag kommer inte komma någonstans i mitt yrke om jag inte anpassar mig. Det gör ont i hjärtat då jag tänker så. Men ibland måste man nog sälja sig för att gå vidare. Jag skulle däremot inte någonsin göra reklam till unga människor om att de ska göra om någonting, som inte behöver göras om. (Inte till någon oavsett ålder.)

Jag gillar inte hur vissa säljer in injektioner bara för att kunderna ska ”se bättre ut”. Man kan absolut använda injektioner då man vill fixa en defekt, som man lider av. Men inte förstora läpparna bara för att se ”snygg” ut. Det ser oftas bara groteskt ut… (Om man inte har små tunna läppar, som knappt syns.)
Alla får givetvis göra och tycka vad de vill. 

Jag kollar vidare vad jag kan tänka mig göra inom min bransch. För just nu känns allt bara väldigt jobbigt.

Utanför ramen

Åh, stackars dig! Nu sitter du ensam med ett barn. Hur ska det gå? Ojojoj!
Ähm… Okej. Ska jag svara eller var det ingen fråga?
Jag känner bara: AAAAHHHHHHH!!! Wtf!!! Det där är din rädsla som lyser igenom dina meningar. Lägg inte ord och känslor i min mun och kropp. Det där är långt från vad jag känner. Känner du mig? Känner du hur jag känner? Är du jag? Inte? Ok.
Nej, så säger jag inte. Jag bara säger att jag är glad och nu börjar livet.

De skakar lite tvivelaktigt på huvudet. Ger ifrån sig några ljud, som kan tolkas som: Yeah right…
Spelar detta någon roll? Nej, egentligen inte. I alla fall inte om det bara vore några få som var så. Men när det är så många som är så. Ja, då spelar det faktiskt roll. Det är oerhört förnedrande. Som om jag skulle vara en sämre människa för att jag har ett ”misslyckat” äktenskap bakom mig. ”Misslyckat”. Vad vet någon om det? Det kanske var bra då det begav sig.
Om två människor älskar varandra. Då är äktenskapet bra. Enligt mig. När två människor inte riktigt förstår varandra. Är olika. Då är det p.g.a. att personkemin inte stämmer.
Jag är lycklig nu. Jag var lycklig innan vårt äktenskap. Jag var lycklig under vårt äktenskap. Vad mer kan man begära?

Jag lämnade ett 14 år långt förhållande. (Innan jag gifte mig med en annan man.) Var det någon som sa något då? Nej! Bara för att vi inte var gifta… Alltså det är så konstigt. Jag känner ingen skillnad. Ingen skillnad alls att vara gift eller sambo. Same same. Men gifta sig gör man ju ”for life”. Ja, men jag älskar ”for life”! Jag kommer alltid att älska mina f.d. partners. Make eller sambo. Ingen skillnad.

Jag har väldigt svårt för att bli kär. Men blir jag det så är det på allvar. Jag vill inte bli det. Känner jag att det är på gång. Då backar jag. Eller skulle det hända nu, så skulle jag backa. Orkar inte vara kär. För jag blir så dum! Korkad! Jag skulle kunna ge mitt liv för den jag blir kär i. Jag ger mitt liv till den jag blir kär i. Och det är ju inte så bra. Jag tappar alltid bort mig själv. Även om jag vet vad jag vill och vad jag känner, så låter jag känslorna vara oberörda. Nu kan jag leva mitt liv som jag vill. Som jag känner. Det här är ett liv för mig, just nu ?

  Det stank urin på denna toa.

Så är det…

Jag mår aldrig dåligt. Har aldrig tråkigt. Känner mig som den mest älskade personen i hela världen. Älskar livet. Ser fram emot en ny dag. Nya möjligheter. Nya utmaningar. Är aldrig trött.

Bullshit!!!

Alla mår vi dåligt någon gång. Och vissa sår läker aldrig. Vissa sår ska inte läka. Vissa minnen bör vi hålla vid liv. Det är ju så vi lär oss hur vi borde vara mot andra. Jag ogillar att prata om hur andra ska leva sina liv. Jag måste drunkna i mina minnen då och då. Drunkna i min smärta, för att efter ett tag kunna simma upp till ytan och andas frisk, ny, härlig luft. För att kunna älska. Älska rent och klart. Men försök inte att förstå mig. Lönlöst…

Man kan vara många personligheter och samtidigt ändå veta vem man är. Men de olika personligheterna kan komma i konflikt med varandra vilket gör livet så mycket svårare att leva. Det kan hålla mig tillbaka.
Jag började skriva om mitt liv som adopterad. Men ångrar mig och känner att jag inte vill vara så extremt detaljerad. Jag väljer att nosa lite på ytan istället. Har aldrig varit en person som pratar om mig själv. Och det finns ju en anledning till det…

Att vara adopterad är inga problem i sig. Inte för mig. Det är mer människorna runt om som verkar ha problem med det. Människorna som ser problemen och påpekar dem. (Jag vet att det är så med många saker här i livet. Men jag har valt att prata om mig och mitt liv här.)
Något som jag hela tiden får påminna mig själv om är att jag måste komma ihåg hur folk ser mig. Folk ser mig inte som svensk. Såklart! Men jag gör det och när jag gör det så känns det så konstigt att bli behandlad som något annat. Men jag har inga som helst negativa åsikter om det. För det är ganska självklart. Utom då folk fortsätter att prata om ”mitt hemland”. Då kan jag bli ganska trött. Det är som att inte ha något ”hemland”. Och folk, som är födda i sitt hemland, som snackar om att det inte spelar någon roll vilket land eller vilken stad man kommer från. Har uppenbarligen ingen uppfattning om hur det är att känna sig som en alien. Och jag är glad för deras skull!

  

En ”oplanerad” adoption

Att lägga sin uppväxt bakom sig. Och lägga sitt barns uppväxt framför sig. Måste nog vara en av de bästa sätten att läka.

När jag kom till Sverige blev allting väldigt fel för min mamma. Det har jag förstått med tiden. Det var inte länge sedan jag knäckte den nöten. Och jag förstår varför allt blev fel.

Att skriva om det här. Att berätta för andra om det här. Det är inget som jag egentligen ville göra men som jag ändå känner att jag borde göra. Även om ingen som känner min mamma kommer att läsa detta. (Antar jag.) Men kanske det finns andra i samma situation. Adoptivföräldrar som ångrar sig eller som inte tänkt igenom ordentligt. Som inte hann tänka igenom ordentligt p.g.a. att adoptionen, som var tänkt, inte blev av. Och en annan adoption såg ljuset istället.
Som det var för min mamma. Hon skulle nämligen adoptera två tjejer. Men en flicka dog plötslig spädbransdöd strax efter förlossningen. Mamma fick reda på detta då hon var på jobbet. Självklart tog det väldigt hårt på henne. Hon hade förberett sig mentalt på att den lilla flickan skulle bli hennes. Hon hade väntat i flera år på att det skulle bli hennes tur att bli den lyckliga. Den lyckliga adoptivmamman med två små flickor. Hon hade t.o.m. hunnit köpa leksaker, kläder och hade ett namn. Ett namn gör ju så mycket. Det blir mer ”på riktigt” då.
Hon fick ingen tid att sörja den lilla flickan utan allt skulle gå på som vanligt. Och min mamma är van vid att bita ihop eller ignorera känslor. Så det gjorde hon utan att ens tänka på att be om hjälp för smärtorna efter att hon förlorat ett barn. Som hon hade gått och väntat på i flera år. (Det kan ju ta väldigt lång tid att ens bli godkänd som adoptivförälder.)

Dagarna gick och månaderna med. Till slut fick hon ett fax till jobbet där det stod att det fanns en flicka som behövde familj omgående. Hon fick frågan: ”Är du fortfarande intresserad av att adoptera en till flicka?” Ja, det var hon ju. Hon ville nämligen ha många barn. Helst ett från varje kontinent.
Den tredje adoptionen rullade igång. Den här gången var mamma inte lika involverad i adoptionen. Hon hade t.ex. inte tagit ledigt från jobbet för att åka ned till Indien och personligen hämta hem sitt nya barn. Hon köpte inget nytt. Hon hade ju redan saker till det barn som gick bort i plötslig spädbarnsdöd. Det var som om hon fortfarande var inställd på att det var det barnet som äntligen skulle komma. Men det var det ju inte. Det här var ett annat barn. Ett helt annat barn.

Det här barnet var lite äldre än vad det andra barnet skulle ha varit, när hon skulle ha adopterat henne. Barnet, som var på väg att komma, hade redan bundit sig vid sin biologiska familj. Redan lärt sig äta på det sätt man gjorde i dennes land. Några få ord på sitt språk. Rutiner. Lukter. Smaker. Barnet hade redan startat ett liv. Mamma märkte det väldigt fort och tog avstånd. Kände att hon annars var tvungen att gå emot något barnet var van vid.

När jag blev hämtad på Arlanda skulle det nya livet börja. I det nya landet. Hos den nya familjen.

Vem är jag? Vad är jag? Varför är jag?

Lite om mig:
Jag är adopterad från Indien. Kom hit då jag var 1,5 år. Till Östermalm i Stockholm, där min adoptivmamma bodde (och typ hela min släkt bor). Jag möttes på Arlanda, av min storasyster (också adopterad från Indien) och av min adoptivmamma. Jag hade ingen lust att vara hos dessa främmande människor. Och verkligen inte följa med den där ”mamman”. (Hade nog inte ens sett en vit människa förr ?) Men jag följde, motsträvigt, med.

Någon pappa har aldrig funnits med i bilden.

Jag är uppväxt på Östermalm och delvis i Krokek, Kolmården. På min familjs/släkts familjeherrgård. Blev bortadopterad från en fattig familj till en rik adelsfamilj. Ja, mitt efternamn är adligt och ja, jag har växt upp i en överklassfamilj. Men är själv långt ifrån vad man bör vara då. Jag är det s.k. svarta fåret i familjen. Ett stolt sådant! Jag klarar inte av fasader. Är nog lite för bekväm för sådant. Men det finns många fördelar med att komma från två helt olika världar.

Jag kommer att fortsätta skriva om min uppväxt och om hur det var/är för mig att vara adopterad. Jag får väldigt ofta frågor som adopterad. ”Hur känns det?” Hur har du det hos din nya familj?” O.s.v.. Tänkte att det kanske kan vara bra att skriva om det här.
Frågor är alltid välkomna!

  Innan jag kom till Sverige. (Min adoptivmamma säger alltid att min näsa inte fanns, utom längst ner. Där den var en banan på tvären. Ja, en rak sådan kanske.)

Varför?

 Känner mig gammal.

Shoppade nyligen. Kista gallerian. Kände mig plötsligt gammal. Tänkte att jag borde ha lagt undan pengar för att kunna köpa billiga kläder, som normalt är dyra. Tantvarning. Varför skylta med ”dyra” kläder, som man köpt billigt? Galet! Eller? Åh, jag vet inte. Köpte lite billiga kläder, som nu var ännu billigare i alla fall… Haha! Superbilligt med andra ord. 

   
  

 
  
  
 

 

Att inte synas. Eller välja att inte synas

Jag har valt att inte synas så mycket. Har privat Instagramkonto. Där jag knappt lägger ut en selfie. Har öppet Twitterkonto, där jag också har valt att inte lägga ut så många selfies. Samma med Facebook. Men här har jag tänkt att vara annorlunda. Har tänkt att visa vem jag är. På riktigt. Om nu någon skulle vara intresserad av att veta det.

Jag får ofta frågor om att lägga ut bilder på mig själv eller skicka privat. Jag brukar avböja då jag inte ser något intresse, från min egen sida, att göra det. Jag förstår inte varför det skulle vara så intressant att se en eller flera bilder på mig. Men jag kan samtidigt förstå om folk vill se bilder på den som bloggar, på bloggen. Så på min blogg kommer jag att lägga ut massor av bilder på mig själv. Det blir lite som träning för mig, som knappt vågar visa mig annars.